Att inte vara en pekpinne - och att bli det i alla fall

Hej!

Ordet Pekpinne känns inte alls bra. Det bär med sig en touch av tvång, bestämmande och "jag vet bättre än du".

Jag började mina 40 dagar utan utsläpp med en hel drös blogginlägg. Jag funderade kring hur jag bäst kunde nå ut till andra människor, hur jag bäst kunde minska mina utsläpp till ett minimum - och såklart hur jag kunde minska andras. Världens utsläpp och klimatpåverkan består till största del tyvärr inte av mig, oj vad lätt det vore att förändra annars.

Nu i slutet, bara några timmar kvar tills jag avslutar det mest givande projekt jag någonsin varit del av, ser jag hur mina inlägg blivit fyllda av pekpinnar och ilska. Jag började med en positiv attityd och ett glädjespridande driv, för att sluta i ilska och hat.

Mina 40 dagar utan utsläpp har pekat på så många korkade saker vi människor gör. Som plastpåsar. Papper. Importerad mat, och i synnerhet frukter som vi verkligen inte ska äta. Som till exempel ICAs kampanj Vår bästa tid är nu. Ilskan flög genom kroppen första gången jag såg den, men folk verkar inte reflektera över den - nu precis hittade jag dessutom om blogg som tyckte den var bra!

Tanken med att äta säsongsbaserat, som den här utgår ifrån, är att göra det när det handlar om svenska varor. Ät jordgubbar, tomat, gurka, sallad etc när de finns i Sverige - inte annars! Det blir ingen miljövinst om du äter säsongsbaserat efter Etiopisk standard, eller Nya Zeeländsk - det måste ju ändå transporteras med oljeslukande lastfartyg över hela jordklotet. Eller flyg om du väljer fel frukt.

Och nu gjorde jag det igen. Pekpinnen, alltså. 
Detta inlägget skulle bli en diskussion om hur jag gick ifrån att vilja visa en positiv väg framåt, till att vara riktigt förbannad på allt möjligt. Vårt sätt att hantera vår jord är katastrof. Då kan jag inte studsa runt och visa på bra exempel - det tycker inte jag att vi har tid till.

Förändring nu!