Hej!
Idag har jag gjort någonting hemskt. Och värre ska det bli.
Mina 40 Dagar är bland det häftigaste jag vågat mig på, och jag lär mig oerhört av det. Däremot vet jag att en och annan av er läsare hört av sig till mig med den kommentar jag inte kan ge ett bra svar på. Troligen har ännu fler tänkt det:
"Det är bra att du gör ditt projekt, men det funkar ju inte för alla".
Såklart kan jag argumentera för att det är problemet; om vi har ett system som inte tillåter oss att leva hållbart, hur ska vi någonsin kunna förändra samhället inifrån systemet? Men kritiken är befogad, för det finns saker i alla våra liv som krävs av oss, och de kan också innebära utsläpp. Idag och de närmaste två dagarna är jag utsatt för just det.
Som obligatoriskt moment i min utbildning ska vi besöka våra grannländer för att lära oss om droger i deras kontexter. Min grupp beger sig om några timmar till Köpenhamn, där vi ska träffa en hel del olika människor. Jag hade gärna cyklat till Köpenhamn, men det finns inte utrymme i tid för det. Det här är saker som helt ligger utanför mina beslut, och jag kan inte göra mycket mer än att acceptera. När jag precis börjat mina 40 dagar, tvingas jag till mitt första undantag, ett undantag på tre dagar där jag reser och äter regelvidrigt.
Idag handlade jag mat att ha med mig, om några timmar går bussen. Det gör ont i mig. Men jag tror också att det ger en mer verklighetsförankrad bild; alla tvingas vi göra saker som vi inte själva beslutar över. Om de sakerna involverar utsläpp, då är det bara att acceptera.
De nästkommande 2 dagarna kommer jag blogga i exil, från Köpenhamn, och helt utan alla de möjligheter till låga utsläpp som jag annars har. Det gör ont. Det är svårt. Och det kommer synas rejält i sammanställningarna.
