Hej!
En av dagens svårigheter skrev jag om tidigare idag och här kommer en till.
Dagens Svårighet: Igår hade jag en förskjuten sabbat, eftersom vi var så upptagna med att arrangera Vårfest på skolan. Då levde jag precis som vanligt, med allt det innebär i form av mat, el, tandborstning etc. Dagens svårighet var att vänja tillbaka mig igen, till att inte kunna äta vadhelst jag önskade, inte duscha i varmvatten sålänge jag önskade etc.
Dagens Utsläpp:
Elektricitet: 8,98 kWh
Vatten: 43 liter
Mat: 0,81 kg CO2-ekvivalenter (växthusgaser omräknade i koldioxid)
Sammanlagda utsläpp av CO2-ekvivalenter: 1,62 kg
onsdag 21 mars 2012
Dag 29 - Varför försöker jag ens?
Hej!
Det här är en jobbig dag. Och jag har så mycket ilska i mig.
Mitt sätt att leva är både ohållbart och orättvist i ett globalt perspektiv. Jag står till svars för alldeles för stora utsläpp, för att hela världen ska kunna leva på samma sätt. Under dessa 40 dagar äter jag enbart svenska råvaror, köper inga förpackningar, plast eller papper, samt använder såklart inga transportmedel som kräver koldioxid.
Jag cyklar överallt. Min närproducerade mat köper jag på lösvikt, och jag använder så lite vatten jag kan. På många sätt gör det min vardag komplicerad, speciellt när det gäller mat. Allt för att minska mina utsläpp, allt för att tjäna ett högre syfte.
Idag slogs jag av tanken på att det inte hjälper. Vad spelar det för roll om jag marginellt minskar mina utsläpp när min mamma flyger till Kenya? Varför ska jag äta närproducerat när mina vänner med glädje äter ris, ananas, kaffe, choklad eller apelsiner? Den ena produkten transporterad längre bortifrån än den andra. Varför ska jag släcka mina lampor när min rumskamrat har sin dator igång dygnet runt? Varför ska jag köpa allting i lösvikt när mannen framför mig i snabbköpskassan lägger upp vara efter vara inlindat i plast eller papper?
Med mina exempel menar jag inget ont; det känns bara närmare om jag skriver så. Och det lyfter en viktig slutsats: det hjälper ingenting att en person försöker minska sina utsläpp. Det handlar om hela system och stora befolkningar. Vi måste alla radikalt minska våra utsläpp för att nå en effekt.
På vägen hem från matvarubutiken tittade jag mig omkring och såg plast/papper överallt. Av någon outgrundlig anledning tror vi att vi behöver dem för att bära saker hem ifrån affären. Men inte nog med det; på vägen därifrån slänger vi dem i buskar, på marken och bland träden. Hur tänkte vi där?
Det känns tungt idag.
Det här är en jobbig dag. Och jag har så mycket ilska i mig.
Mitt sätt att leva är både ohållbart och orättvist i ett globalt perspektiv. Jag står till svars för alldeles för stora utsläpp, för att hela världen ska kunna leva på samma sätt. Under dessa 40 dagar äter jag enbart svenska råvaror, köper inga förpackningar, plast eller papper, samt använder såklart inga transportmedel som kräver koldioxid.
Jag cyklar överallt. Min närproducerade mat köper jag på lösvikt, och jag använder så lite vatten jag kan. På många sätt gör det min vardag komplicerad, speciellt när det gäller mat. Allt för att minska mina utsläpp, allt för att tjäna ett högre syfte.
Idag slogs jag av tanken på att det inte hjälper. Vad spelar det för roll om jag marginellt minskar mina utsläpp när min mamma flyger till Kenya? Varför ska jag äta närproducerat när mina vänner med glädje äter ris, ananas, kaffe, choklad eller apelsiner? Den ena produkten transporterad längre bortifrån än den andra. Varför ska jag släcka mina lampor när min rumskamrat har sin dator igång dygnet runt? Varför ska jag köpa allting i lösvikt när mannen framför mig i snabbköpskassan lägger upp vara efter vara inlindat i plast eller papper?
Med mina exempel menar jag inget ont; det känns bara närmare om jag skriver så. Och det lyfter en viktig slutsats: det hjälper ingenting att en person försöker minska sina utsläpp. Det handlar om hela system och stora befolkningar. Vi måste alla radikalt minska våra utsläpp för att nå en effekt.
På vägen hem från matvarubutiken tittade jag mig omkring och såg plast/papper överallt. Av någon outgrundlig anledning tror vi att vi behöver dem för att bära saker hem ifrån affären. Men inte nog med det; på vägen därifrån slänger vi dem i buskar, på marken och bland träden. Hur tänkte vi där?
Det känns tungt idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)